mittlivmedra.blogg.se

Ena dagen kan jag känna mig otroligt orättvist behandlad, varför jag?! Andra dagen kan jag känna tacksamhet då min diagnos gjort mig lite mer ödmjuk inför livet, fått mig att tänka efter vad som verkligen är värt nåt. Och en tredje dag känner jag ett starkt "jag ska fan visa" att jag ska kämpa och vara stark. En sjukdom ska inte stoppa mig. Finns många som är betydligt sjukare än mig. 

Idag sprang jag i skogen med min man. Jag har inte sprungit terräng på 9 månader. Men min inre dröm är ju att komma tillbaka till en form som liknar den jag hade för ett år sedan. 

Känslorna kom bara över mig mitt i dagens runda. Jag började gråta och fick nåt panikångest liknanade tryck över bröstet. Jag fick ta en paus och försöka samla mig. Min man titta frågande på mig och förstås vad som hände. Han krama mig varmt och tryggt.... ❤

Alltså det är ju detta med känslorna, de är som en berg och dalbana för mig. Så kom allt på en gång... lyckan att klara springa terräng, lyckan och tacksamheten att min man gör dettamed mig, att nån vill gör detta för mig... för att jag ska må bra. Samtidigt som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag själv är envis och tränar även om lederna molar av värk. Jag vet att långsiktigt är det ett måste. 

Att jag lägger så mycket tid på mig själv och min träning kan låta egoistiskt. Det kanske är egoistiskt. Men jag vet inget annat sätt! Om jag blir ett offret och låter mitt crappiga immunförsvar ta över mig... kommer jag inte vara till glädje för nån. Då kommer jag vara en bitter fru, tråkig vän och inåtvänd mamma... det får bara inte ske. Så jag väljer att vara egoistisk och ägna tid på min träning för att vara mitt bästa jag. 

Idag fixade jag 17 km varav 9 var i skogen. 

Älskar min man som är mitt absolut största stöd ❤ Tack för rundan älskling ❤