Sorg
Det är en dag en när jag känner mig låg. Jag känner mig låg för att jag aldrig får ordning på min värk. Jag känner mig låg för jag idag känner för att ge upp. Idag känns det som jag aldrig kommer bli värkfri längre än 1-2 dagar i sträck. Det känns som
läkarens ord "du kommer ha det som vanligt, fast du måste medicinera" var en tröstande lögn när jag grät på hennes mottagning.
Det är nog såhär det kommer vara... eller värre. Frisk visste jag att jag aldrig skulle bli, men jag trodde verkligen att jag skulle kunna bli symtomfri. Jag trodde verkligen det. Idag vill jag bara gråta, bryta ihop, skriva av mig... för att ta nya tag
en annan dag.
Jag har ju inte velat... acceptera. Men jag kanske måste sluta fred med mig själv och acceptera att jag kommer ha värk varje dag, jag kommer ha starka mediciner, jag kommer vara trött osv. Det är bara så det är! Eller?!
