mittlivmedra.blogg.se

För två år sedan sprang jag min första maraton någonsin. Jag sprang den i Berlin och blev kär. Så snart platserna släpptes bokade jag och min man in oss igen för att springa året därpå, 2016. 

Jag fick ställa in och besvikelsen var enorm. Åkte dock med och hejade på min man som sprang. Jag sprang inte i tron om att jag hade en meniskskada som skulle kräva ett kirurgiskt ingrepp. Men så var det ju inte... det visade sig vara lite mer komplicerat än så, det var RA (ledgångsreumatism). 

Min värld rasade samman! Såg mig själv som handikappad, ratad och bitter. Det var en jäkla resa rent ut sagt att närma sig nån form av acceptans av mitt nya jag. Och sedan nästa steg att förstå att jag inte är min sjukdom och att jag till viss del kan påverka min vardag genom min inställning och min träning. 

När jag väl var där, så bestämde jag mig.... nån gång ska jag springa Berlin maraton igen! 

Under nästan ett år har jag sett mig själv springa den där sista kilometern genom Brandenburger Tor för att sedan korsa mållinjen tusentals gånger. Träningen har gått framåt och ibland även bakåt beroende på hur min kropp har mått. 

Så kom den som sagt, dagen D... som också råkar vara min andra bröllopsdag. Min man hade bestämt sig (utan att säga det till mig) att han inte skulle springa sitt eget lopp - han skulle springa med mig och hjälpa mig att nå mitt mål. Först blev jag arg... jag ville inte att han skulle avstå sitt lopp (han är snabbare än mig). Men jag kunde inte fått en bättre gest från honom på denna viktiga dag ❤️ Älskar honom innerligt! 

Vi disponerade loppet så grymt bra! Höll ett tempo som var relativt snabbt, men framförallt jämt. Till och med så att jag orkade öka lite på slutet. Så kom jag till de där sista 700 metrarna av loppet... jag fick bita ihop för att inte ”bryta ihop” på upploppet. Detta hade jag sett framför mig så många gånger.

Nu hade jag klarat det! Jag hade gått i mål på Berlin maraton och redan inom ett år från att jag fick min diagnos. 

Varför är det viktigt? 

Enda anledningen är faktiskt att bevisa för mig själv att jag inte är min sjukdom och att om jag håller igång så kan jag leva som jag gjorde innan diagnos och mediciner. 

Och vet du... det tänker jag fortsätta med! 👊🏼

Tiden i mål: 04:02:59 😀❤️🏃🏽‍♀️