En vecka i alperna
Det där med att ha en kronisk sjukdom är en ständig kamp med att inte riktigt veta vad man kan och inte kan, vad man orkar och inte orkar osv.
Ena dagen så kan jag inte gå ut med hunden och dagen efter kan jag springa 5 km eller mer. Det är svårt att beskriva det med ord, men besvikelsen blir så stor de dagarna jag inte kan de enklaste saker som knäppa knappar, gå ut med hund osv. Sedan de dagarna som jag mår bra… ja, dem uppskattar jag nog inte tillräckligt. I mitt tycke så är det ju så dagarna skall vara… det ska inte behöva firas liksom 🤔
Nu har jag varit en dryg vecka i alperna och jag måste ändå få lov att fira lite. Jag har gått i bergen var och varannan dag! Jag har varit igång allt mellan 3-6 timmar aktivt per dag. Och jag har klarat av det utan några större bekymmer. Denna miljön är ju magisk! Naturen, luften, värme på dagarna, svalka på kvällarna, trevliga människor, rent, Inger klotter, inget hundbajs att trampa i osv osv.
Det skall ju sägas att jag ej klarat detta själv med mina två hundar ☺️ Jag har förstås min man med mig som drar (som vanligt) ett tyngre lass. Evigt tacksam för det ❤️
Det enda som varit är att händerna krånglat, speciellt innan det var dags för sprutan igen. Efter det blev det lite bättre + att som sagt min man tagit hundarna 🥰 (vilket underlättat för händerna mina)
Sedan har jag fått ta en del Alvedon förstås. På nätterna har värken kommit smygande som ett brev på posten. Jag har fått sitta uppe stundtals för knän, axlar och händer värkt. Men så är det ju hemma med emellanåt, så det är okej.
Så med stor glädje i hjärtat summerar jag en underbar semester i alperna med - jag kan visst fortfarande bestiga berg 👊🏼
Känner mig tacksam 😊
Pia
