Träna med en kronisk sjukdom
Idag sken solen för första gången på länge. Vi hade redan sedan igår bestämt att vi skulle ut och springa i skogen tillsammans min man, min hund och jag. Det är så härligt att vara i skogen och jag såg fram emot det jättemycket 🥰
Men det blev liksom lite grus i maskineriet 😒 Vaknade ett par gånger på natten av att axeln värkte, höften och fötterna. Fick ändra ställning/ sida och somna om. Och nej, det är inget ovanligt. Det är snarare vanligt för mig.
Steg upp ur sängen på stapplade steg, som vanligt. Det värker och gör ont i fötterna. Det brukar ta lite gående och så lättar det. Så ut med hunden bara 😜
Efter en lugn och skön morgon bytte vi om och drog iväg mot Änggården. Det var 2 friska grader ute och solen sken. Man kan ju inte ha bättre förutsättningar... med undantag av att "man" kanske kunde haft en 100% frisk kropp då förstås.
De första dryga 2 km blev en kamp! Pulsen sköt i höjden direkt och jag ville bara stanna och gråta. Jag blir så ledsen att aldrig kunna veta hur min kropp reagerar. Jag blir sjukt låg och känner mig som en 50-årig kärring (vilket jag snart är 😂). Jag vill känna mig som en snart 49-åring som är i god kondition. Jag vill kunna lägga in en växel till, bita ihop lite och öka trots att huvudet säger "stanna" ... men det kan jag inte. Jag går på max!
Det är speciellt på rundor som idag som det slår mig hårt att detta är kroniskt = för alltid! Det är länge 😢
Men nu när jag fått skriva av mig lite, måste jag försöka lägga det bakom mig och tänka på höjdpunkterna från dagens runda. Det är min man, min hund, naturen och den underbara solen som visade sig idag.
Det var hårda nästan 8 km i skogen med världens bästa sällskap ❤️
