Vill inte vara en belastning
Jag är inte 50 år fyllda än, men ändå så tänker jag på hur jag ska klara mig själv.
Jag är precis påväg ut ur ett av de värre reumatiska skoven jag haft sedan jag fick min diagnos för snart 4 år sedan. Häromdagen fick jag be min man om hjälp att ta av mig min t-shirt och bh när jag skulle lägga mig. Det är nog andra gången det händer att jag inte klarar det själv.
Det känns så jobbigt! Det känns så jobbigt att vara så ung (som jag ändå anser mig) och behöva be sin andra hälft av den typen av hjälp. Att inte kunna klä på och av sig själv ... då är man inne på ens innersta och mest privata. Då menar jag inte "privata" för att bli avklädd av nån som man älskar och är attraherad av är väl något alla önskar... men att bli avklädd av nån man älskar och är attraherad av för att man inte kan ... det är nåt helt annat 😔
Jag vill ju inte att han ska behöva göra det heller. Jag vet att han gör det när som helst jag ber om hjälpen... men, det kan ju inte kännas kul för honom heller.
Samtidigt så väcker det känslor som jag tampades med jättemycket när jag fick diagnosen. Att jag ska bli så dålig att jag blir rörelsehindrad... att jag blir en belastning för andra. Att jag inte orkar 😟
Som lite grädde på moset har jag fått tillbaka mina astmatiska problem. Mellan åldern 13-30-ish hade jag till och från mycket andningssvårigheter och medicinerade dagligen. Nu känns det som det kommit tillbaka 😔
Vad kan man göra?
Det är "bara" att ta en dag i taget, försöka ta hand om sig och fortsätta med medicinerna.
Såhär ser mitt skörd ut April 2020.
