Att förstå
Det är så lätt att säga "bit ihop", "gör så gott du kan", "det blir bättre" osv.
Varför säger man så egentligen? Varför säger jag så egentligen?
Jag tror jag säger så för att jag vill trösta, uppmuntra, visa respekt och för att jag tror mig förstå. Jag tror mig ha upplevt något liknande som jag relaterar till.
Jag har sagt det förut och säger det igen... jag förstår inte och jag har inte förstått. Jag har levt 35 år med min mamma och hennes ledgångsreumatism. Jag har fått hjälpa henne jättemycket! Missförstå mig inte nu, jag hjälper henne mer än gärna ❤️ Men en 12-åring ska inte behöva tvätta familjens alla kläder och handla varje vecka. Jag har bekanta som knappt aldrig behövt lyfta ett finger hemma, vilket är helt främmande för mig.
Idag skäms jag över det, men visst har det hänt att jag tyckt att mamma varit lat och att hon kört med mig. Jag har tänkt "gör dig inte till" när hon gjort tafatta försök med att öppna "lätta" förpackningar utan att lyckas. Idag vet jag bättre.
Efter 2 år med samma sjukdom börjar jag kunna ana hur hon haft/har det.
Det känns hemskt när händerna inte lyder. Det känns ovärdigt och jobbigt att inte riktigt kunna klä sig själv.
Nu förstår jag exakt hur det känns i kroppen efter att ha burit tungt, suttit still för länge, sovit konstigt osv. Det går inte riktigt att beskriva. Men nu vet jag...
... nu vet jag hur kronisk värk känns. Hur det känns att alltid ha ont nån stans. Nu vet jag hur sorgen över att ha blivit sjuk känns. Nu vet jag hur det känns att kanske behöva belasta andra.
Nu vet jag att min mamma inte gjorde sig till, inte körde med mig och hon var inte lat.
Hon slet hårt med de förutsättningarna hon hade! Hon sliter hårt med de förutsättningarna som hon har ❤️
