Jag klarade det đŸ‘ŠđŸŒ

Söndagen den 24:e september vaknade jag upp pĂ„ ett hotell i Berlin med fjĂ€rilar i magen. Nu var den hĂ€r, dagen D! 


För tvĂ„ Ă„r sedan sprang jag min första maraton nĂ„gonsin. Jag sprang den i Berlin och blev kĂ€r. SĂ„ snart platserna slĂ€pptes bokade jag och min man in oss igen för att springa Ă„ret dĂ€rpĂ„, 2016. 

Jag fick stĂ€lla in och besvikelsen var enorm. Åkte dock med och hejade pĂ„ min man som sprang. Jag sprang inte i tron om att jag hade en meniskskada som skulle krĂ€va ett kirurgiskt ingrepp. Men sĂ„ var det ju inte... det visade sig vara lite mer komplicerat Ă€n sĂ„, det var RA (ledgĂ„ngsreumatism). 

Min vĂ€rld rasade samman! SĂ„g mig sjĂ€lv som handikappad, ratad och bitter. Det var en jĂ€kla resa rent ut sagt att nĂ€rma sig nĂ„n form av acceptans av mitt nya jag. Och sedan nĂ€sta steg att förstĂ„ att jag inte Ă€r min sjukdom och att jag till viss del kan pĂ„verka min vardag genom min instĂ€llning och min trĂ€ning. 

NĂ€r jag vĂ€l var dĂ€r, sĂ„ bestĂ€mde jag mig.... nĂ„n gĂ„ng ska jag springa Berlin maraton igen! 

Under nĂ€stan ett Ă„r har jag sett mig sjĂ€lv springa den dĂ€r sista kilometern genom Brandenburger Tor för att sedan korsa mĂ„llinjen tusentals gĂ„nger. TrĂ€ningen har gĂ„tt framĂ„t och ibland Ă€ven bakĂ„t beroende pĂ„ hur min kropp har mĂ„tt. 

SĂ„ kom den som sagt, dagen D... som ocksĂ„ rĂ„kar vara min andra bröllopsdag. Min man hade bestĂ€mt sig (utan att sĂ€ga det till mig) att han inte skulle springa sitt eget lopp - han skulle springa med mig och hjĂ€lpa mig att nĂ„ mitt mĂ„l. Först blev jag arg... jag ville inte att han skulle avstĂ„ sitt lopp (han Ă€r snabbare Ă€n mig). Men jag kunde inte fĂ„tt en bĂ€ttre gest frĂ„n honom pĂ„ denna viktiga dag ❀ Älskar honom innerligt! 

Vi disponerade loppet sĂ„ grymt bra! Höll ett tempo som var relativt snabbt, men framförallt jĂ€mt. Till och med sĂ„ att jag orkade öka lite pĂ„ slutet. SĂ„ kom jag till de dĂ€r sista 700 metrarna av loppet... jag fick bita ihop för att inte ”bryta ihop” pĂ„ upploppet. Detta hade jag sett framför mig sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger.

Nu hade jag klarat det! Jag hade gĂ„tt i mĂ„l pĂ„ Berlin maraton och redan inom ett Ă„r frĂ„n att jag fick min diagnos. 

Varför Ă€r det viktigt? 
Enda anledningen Ă€r faktiskt att bevisa för mig sjĂ€lv att jag inte Ă€r min sjukdom och att om jag hĂ„ller igĂ„ng sĂ„ kan jag leva som jag gjorde innan diagnos och mediciner. 

Och vet du... det tĂ€nker jag fortsĂ€tta med! đŸ‘ŠđŸŒ

Tiden i mĂ„l: 04:02:59 đŸ˜€â€ïžđŸƒđŸœâ€â™€ïž

Kommentera hÀr: