Jag klarade det đđŒ
Söndagen den 24:e september vaknade jag upp pÄ ett hotell i Berlin med fjÀrilar i magen. Nu var den hÀr, dagen D!
För tvÄ Är sedan sprang jag min första maraton nÄgonsin. Jag sprang den i Berlin och blev kÀr. SÄ snart platserna slÀpptes bokade jag och min man in oss igen för att springa Äret dÀrpÄ, 2016.
Jag fick stĂ€lla in och besvikelsen var enorm. Ă
kte dock med och hejade pÄ min man som sprang. Jag sprang inte i tron om att jag hade en meniskskada som skulle krÀva ett kirurgiskt ingrepp. Men sÄ var det ju inte... det visade sig vara lite mer komplicerat Àn sÄ, det var RA (ledgÄngsreumatism).
Min vÀrld rasade samman! SÄg mig sjÀlv som handikappad, ratad och bitter. Det var en jÀkla resa rent ut sagt att nÀrma sig nÄn form av acceptans av mitt nya jag. Och sedan nÀsta steg att förstÄ att jag inte Àr min sjukdom och att jag till viss del kan pÄverka min vardag genom min instÀllning och min trÀning.
NÀr jag vÀl var dÀr, sÄ bestÀmde jag mig.... nÄn gÄng ska jag springa Berlin maraton igen!
Under nÀstan ett Är har jag sett mig sjÀlv springa den dÀr sista kilometern genom Brandenburger Tor för att sedan korsa mÄllinjen tusentals gÄnger. TrÀningen har gÄtt framÄt och ibland Àven bakÄt beroende pÄ hur min kropp har mÄtt.
SĂ„ kom den som sagt, dagen D... som ocksĂ„ rĂ„kar vara min andra bröllopsdag. Min man hade bestĂ€mt sig (utan att sĂ€ga det till mig) att han inte skulle springa sitt eget lopp - han skulle springa med mig och hjĂ€lpa mig att nĂ„ mitt mĂ„l. Först blev jag arg... jag ville inte att han skulle avstĂ„ sitt lopp (han Ă€r snabbare Ă€n mig). Men jag kunde inte fĂ„tt en bĂ€ttre gest frĂ„n honom pĂ„ denna viktiga dag â€ïž Ălskar honom innerligt!
Vi disponerade loppet sĂ„ grymt bra! Höll ett tempo som var relativt snabbt, men framförallt jĂ€mt. Till och med sĂ„ att jag orkade öka lite pĂ„ slutet. SĂ„ kom jag till de dĂ€r sista 700 metrarna av loppet... jag fick bita ihop för att inte âbryta ihopâ pĂ„ upploppet. Detta hade jag sett framför mig sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger.
Nu hade jag klarat det! Jag hade gÄtt i mÄl pÄ Berlin maraton och redan inom ett Är frÄn att jag fick min diagnos.
Varför Àr det viktigt?
Enda anledningen Àr faktiskt att bevisa för mig sjÀlv att jag inte Àr min sjukdom och att om jag hÄller igÄng sÄ kan jag leva som jag gjorde innan diagnos och mediciner.
Och vet du... det tĂ€nker jag fortsĂ€tta med! đđŒ
Tiden i mĂ„l: 04:02:59 đâ€ïžđđœââïž